Måndag 24 september 2012. v 40+2, BF+3.
Varning för extremt osmickrande bilder på mej! (men vem är vacker under en förlossning..?:P)
kl 03.00 Jag kliver upp för att gå på toa. När jag börjar röra på mej får jag en sammandragning. Det var inget ovanligt med det, men jag anade ändå att något var på gång, det gjorde ondare än vanligt och kändes lite annorlunda. När jag lagt mej i sängen igen kommer en till som gör riktigt ont. Jag säger till Thomas: "Jag tror vi kommer få en bebis idag."
kl 04.50 Sammandragningarna fortsätter komma med jämna mellanrum, så jag ringer förlossningen. Dom säger att jag kan börja packa mina saker och komma in när jag känner att jag inte orkar vara hemma längre.
kl 06.00 Smärtan blir värre och jag måste stanna upp och andas vid varje sammandragning. Jag vill inte vara kvar hemma längre, så vi åker in.
kl 06.15 Vi blir inskrivna på förlossningen och får komma till vårt rum.
kl 07.00 BM undersöker mej och jag är öppen 3 cm. Jag har värkar ungefär var 5:e-10:de minut, lite oregelbundna.
kl 07.17 Jag tycker värkarna är jobbiga, men det är lite tidigt för smärtlindring, så jag tar ett varmt bad istället. Det är jätteskönt och det känns faktiskt lite bättre.
kl 08.58 Jag har kommit tillbaka till rummet och BM tycker det är dags att testa lustgas. Sammandragningarna har ökat lite och nu kommer ungefär 3 st på 10 minuter. Jag får lustgas 50/50, och det tycker jag hjälper bra. Sammtidigt som jag andas gasen får jag nål i handen som förberedelse för dropp. Jag är väldigt spruträdd, men jag har ju gasen, så det går ganska bra ändå.
Jag mår inte så bra och andas lustgasen.
kl 10.30 Värkarna har blivit så pass smärtsamma att jag bara skriker och inte kan slappna av. BM föreslår EDA. Jag hade sagt innan att jag aldrig, aldrig någonsin skulle ta ryggmärgsbedövning. Inte en chans i världen! Men när hon frågade om jag ville ha det sa jag bara: "Ja, det tycker jag låter bra". Jag kännde att jag inte längre brydde mej om vad de gjorde eller hur många sprutor jag fick, bara smärtan försvann.
kl 11.15 Narkosläkaren kommer och lägger EDA:n. Jag är vid tillfället ganska borta av all smärta och lustgasgas. Minns att jag svamlar något om att jag vill åka hem och undrar om bebisen är ute snart. EDA:n börjar verka snabbt och på bara några minuter går jag från helt borta till klarvaken. Jag känner inte längre av värkarna och jag mår toppen. Nu ligger jag bara och väntar på att det ska hända lite mer och jag fördriver tiden med korsord.
Jag har fått EDA och mår bra igen.
kl 12.13 Dags för nästa undersökning. Jag är nu helt öppen. Redan! BM känner efter flera gånger för hon tror att hon kännt fel.
kl 13.10 EDA:n fortsätter hjälpa bra och jag känner ingen smärta alls. Och inget annat heller för den delen. Jag har helt tappat känseln i högra benet och behöver hjälp för att kunna flytta på det. Jag får nästan släpa benet efter mej när jag går. Jag känner inte heller av att jag är kissnödig. Jag försöker gå på toa, men inget händer så BM får urintappa mej.
kl 14.25 Jag har börjat känna mer tryck "bakåt", men sammandragningarna har avtagit lite pga EDA:n. BM tar hål på hinnorna för att försöka få lite fart på värkarna.
kl 16.10 BM sätter en skalp-CTG på bebisen och jag får värkstimulerande dropp, då det fortfarande inte händer så mycket.
kl 17.05 Nu börjar det hända grejer. Trycket bakåt blir mer och mer smärtsamt och jag börjar med lustgasen igen.
Krystvärkarna börjar komma, men det hjälper lite att stå på knä.
kl 17.55 Nu vill jag verkligen börja krysta!
kl 18.20 Nu får jag äntligen börja trycka. Det gör fruktansvärt ont! Jag hade aldrig kunnat föreställa mej en sådan smärta. Jag tycker att jag tar i för kung och fosterland, men BM säger att jag måste trycka mer. Hur sjutton ska det gå till, undrar jag?! Jag skriker flera gånger att det inte kommer gå. Han får ju inte plats!
kl 18.42 Han fick visst plats, och ut kom han. Världens finaste lilla bebis var född. 3660g och 50cm. Efteråt fick jag sys lite, men då brydde jag mej heller inte om sprutorna och nålarna, jag hade fullt upp med att beundra våran bebis. Men vad ska han heta då? Vi hade funderat på Olle och Vilgot. När han lades upp på min mage sa Thomas: "Vilken liten plutt-olle". Och det tyckte jag han hade rätt i. Han var en plutt-Olle. Det passade perfekt!
Jag och Olle sov kvar på BB två nätter och Thomas kom dit på dagarna.
Jag, Thomas och Olle.
Förlossningen var både det bästa och det värsta jag gjort i hela mitt liv, men jag skulle inte tveka att göra det igen :)
